Shaman
Shamansk bild med härlig natur och en sjö

Völvans spådom och vägledning

Spådom och vägledning betyder olika saker för olika människor. Det kan betyda att någon annan visar en vägen, men vägledning kan också innebära att få hjälp att själv hitta sin väg. I gammal tradition kallas vägledaren ibland för völva. Dagens völva kombinerar forn tids kunskap med metoder anpassade till den moderna mäniskan.

För de flesta människor i vårt västerländska samhälle är vägledare synonymt med psykolog eller psykoterapeut. I forna tider och i andra kulturer var eller är det völvan, viskvinnan, medicinmannen, shamanen som vägleder (i fortsättningen använder jag ordet völva för denna sortens helare). Mellan dessa båda former av vägledning finns vissa avgörande skillnader. Psykoterapeuten är en person som läst och studerat hur människor utvecklas, hur psyket fungerar och hur vi hanterar t ex livskriser. Med den kunskapen som bas för terapeuten ett samtal med klienten, hjälper denne att förstå vad som händer inombords och varför. Psykoterapeuten för inte in klienten i ett sammanhang utan distanserar sig själv från klienten. Völvan däremot för in sin klient i ett sammanhang, sammanbinder klienten med den kosmiska väven och därmed också med sig själv. Völvan kan ha läst utvecklingspsykologi och krisbearbetning, men det är inte den kunskapen som är hennes bas, utan basen är att hon har levt igenom olika kriser, fysiska eller känslomässiga och fått vägledning av makterna. Ofta är det med hjälp av en redan erfaren völva hon erfarit och arbetat sig igenom sin egen process.
I Andarnas återkomst skriver Janet O. Dallet “Shamanska bilder tillför erosvärden i psykets självläkning. Dvs i motsats till traditionell klinisk psykologi och psykiatri är de mer angelägna om att förena och hela än att dissekera och förstå. De är besläktade med den psykoterapi, som istället för att tolka, försöker sätta igång en symbolisk process som har sitt eget oförutsägbara, helande mål.”

Att spegla livsprocessen

Ibland befinner vi oss i skeden i livet när vi behöver konkreta och handfasta råd. Många gånger kan vi själva ta hjälp av spådom t ex tarotkort, runor eller I Ching. Vi får en tydlig bild och kanske en aha-upplevelse - var det detta det handlade om! Däremot händer det allt emellan åt att vi varken blir klokare eller ser klarare genom läsningen. Att vi inte blir det beror inte på oförmåga att handskas med det instrument vi valt utan på att vi, i just den frågan, inte ens med hjälp av instrumentet kan se oss själva någorlunda klart. Det kan vara viljan som spökar. Vi vill att det ska bli på ett visst sätt och blir osäkra på om vi tolkar det som läsningen faktiskt säger eller om vi tolkar utifrån hur vi vill att det ska bli. Ibland är det gamla blockeringar och mönster som är aktiverade och hindrar oss från klarhet.

I låsta situationer när vi inte själva kan finna väg eller mål kan det vara till stor hjälp att kontakta en professionell läsare som reser in och läser väven för oss. Den professionella läsaren är inte känslomässigt och personligt engagerad vilket gör att hon inte blockerar sin tolkningsförmåga. Dessutom är det ofta så att andra människor, även i vardagslivet, ser oss klarare än vi ser oss själva. Vägledning av detta slag bör inte tas alltför bokstavligt eftersom informationen “silats” genom en annan persons erfarenheter och upplevelser.

En av mina kursdeltagare gick till ett medium och fick där höra att hon behövde jorda sig. Detta kunde hon göra genom att sminka sig och läsa veckotidningar, sa mediet. Eftersom sminkning och veckotidningar kändes alltför främmande för kvinnan, frågade hon mig om hon verkligen behövde det. Att hon behövde jorda sig var även jag helt klar över. Tillsammans förde vi ett resonemang kring vad hon tycker om att göra som är jordande. Hon gjorde inte som mediet sa men kontakten med mediet satte igång en helande process hos kvinnan. Hade hon däremot tagit rådet för “Gudsord” hade hon kunnat fastna i sminkning och veckotidningar utan att komma vidare.

Fokus på livsväxt.

Många esoteriska skolor och religiösa riktningar menar att vi har den högsta visheten inom oss själva. När vi väljer vägledning för att möta vår inre vishet och låta delar av vårt Jag dö, ställs det helt andra krav på vägledaren. Här är vägledarens roll att skapa möjlighet till möte med det inre. Också till detta används olika tekniker. De jag själv använder är bl a trumresor, ritualer, shamanskt psykodrama och guidad meditation eller aktiv imagination.

En kursdeltagare gjorde en trumresa på temat “Vad är det viktigt att fokusera på i mitt liv just nu?”

Hon reser med sitt kraftdjur uppför ett berg. Där växer en oerhört vacker krokusliknande blomma som de reser in i, längst med stjälken och ner i rötterna. Vid rötterna ligger ett otäckt bläckfiskliknande djur som de måste ta sig förbi. I slutet av rötterna ligger en jättelik drakorm med öppna käftar. De kan inte vända utan är tvungna att låta sig slukas av odjuret. I dess inre rör hon sig ner i de inre organen, gallan lägger sig som svavelsmak i kvinnans mun och nere i tarmarna blir de insmorda av kletig äcklig skit. Sen skits de ut och när kvinnan vänder sig om för att titta på odjuret har det förvandlats till en regnbågsfärgad fjärilslarv. Efter denna nedstigning renas de, både i vatten och i eld och det nya som väntar visar sig för henne.

En trumresa av denna art motsvarar vad C.G. Jung kallar en stor dröm. Den visar att själen är öppen och redo att påbörja en livsförändrande resa.

Kvinnan reser uppåt, till de högre andliga sfärerna, där skönheten, i form av en vacker blomma, växer. Men hon ska inte stanna och beskåda den andliga skönheten utan hon ska bli del av den eftersom hon ska in i blomman. Och del av skönheten blir hon genom att göra en nedstigning. Hon måste gå till sina rötter och möta det mörker och de odjur som finns där. Att vi aldrig kan helas i ljuset är ett grundläggande axiom för häxor. När vi tackar krafterna efter en ceremoni gör vi det bl a med orden “Vi tackar för ljus och kärlek, för mörker och förändring”.

För kvinnan själv representerar det bläckfiskliknande djuret hennes rädslor. Symboliskt är bläckfisken förbunden med måne och vatten men också med spindeln. Dessa är alla gudinneatribut, månen och vattnet är bl a förbundna med det omedvetna medan spindeln spinner ödestråden. Bläckfiskens armar kan fånga och fasthålla oss på samma sätt som våra rädslor håller oss fångna. För kvinnan gäller det att ta sig förbi och igenom sina rädslor för vad hon kommer finna i sitt omedvetna. När hon i resan gör det kan hon inte längre undkomma drakormen. I grekisk mytologi är gudinnan Ananke - Nödvändigheten - en väldig drakorm som i begynnelsen parar sig med Kronos - Tiden utan ände. Ur detta samlag föds Etern, Kaos och Natten. Så börjar världen att skapas. Ananke är en gudinna vi aldrig kan undfly. Så inte heller kvinnan i trumresan. Hon kan inte vända om, roten hon färdas i är för smal, och framför henne finns endast drakormens käftar. Kvinnan är, genom Ananke, nödd och tvungen att låta sig uppslukas. Först kommer hon ner i gallan som smakar svavel. Gallan representerar bitterhet, hon får smaka sin egen bitterhet. Den smakar svavel som är den del av den manliga elden, men till skillnad från eld brinner inte svavel utan står för hårdhet och stel kunskap. När hon väl har smakat bitterheten kommer hon ner i sin egen skit. Den stinker och kletar sig fast vid henne, precis som den skit i livet vi inte tar hand om gör, men här har tarmarna ett slut, hon behöver inte fastna i skiten utan skits ut. Och odjuret har förvandlats till en vacker fjärilslarv. Detta är hela syftet med en nedstigning. När vi konfronterar våra rädslor och tar hand om vår egen skit transformeras den. Det stora hemska odjuret vi bär med oss i livet, som hindrar oss att leva drömmen och vandra i skönhet, mister sin makt när vi vågar möta det. Fjärilen är en symbol för transformation, larven som blir puppa för att sedan flyga som fjäril. Nu först är en transformation möjlig, den nya världen kan födas.

Trumresan, där kvinnans inre vishet talade till henne tog bara en kort stund. Att i livet självt, i den fysiska verkligheten, göra nedstigningen är en långsam process. Gå till roten och in i sin egen skit är inte en resa man kan göra ensam. Inte ens om man vet att draken, när man väl tagit sig igenom, förvandlas till en vacker fjärilslarv. Vårt Jag som är konservativt och vill bevara status quo gör allt för att sätta krokben för oss. Jaget aktiverar rädslor och förnekande av det vi anser vara mörkt inom oss. För att göra nedstigningen och sen kunna rena sig i vatten och eld behöver kvinnan vägledning av en erfaren völva som själv har gjort den resan.

När man rör sig i de inre sfärerna är vägledarens roll att fungera som katalysator för att tydliggöra vilka krafter som är aktiverade. Det behöver inte alltid vara på så djupa nivåer som kvinnan med trumresan arbetar, och det är oftast inte på dessa nivåer man börjar. Kvinnan med trumresan har ett par års västerländsk psykoterapi samt har deltagit i flera av mina grupper på olika nivåer.

Frågeställningen kan lika väl vara:

- Hur gör jag mig av med min präktighet (velighet, slarvighet eller vad det nu är). Jag är så trött på den. Även när jag bestämmer mig för att sluta vara präktig (velig, slarvig eller vad det nu är), så rätt vad det är märker jag att den är där igen.

- Jag är trött på att vara mesig och följsam, hur får jag lite mer djävlaranamma.

- Kan jag förändra den relation jag lever i eller ska jag lämna henne/honom?

- Varför kom jag hit till jorden, vad är meningen med just mitt liv?

- Hur vill jag forma min framtid?

Att börja arbeta med shamanskt psykodrama är att sätta igång sin egen symboliska process som har sitt oförutsägbara, helande mål.