Shaman
Shamansk bild med härlig natur och en sjö

Att utforska ursprunget

Under tre månader i sommar har jag rest över västra USA tillsammans med Shirley Barclay. Syftet med min resa var att jag skulle lära mig mer om shamanskt psykodrama och om indianska ritualer. Shirley är T:E:P i psykodrama, utbildad av Moreno och Zerka. Hon har ett institut i Seattle och ett i Dallas.

Shirley, som är delvis cherokeeindian, har en i stort sett västerländsk uppväxt. Sitt indianska ursprung började hon närma sig först som vuxen genom att delta i lakotaindianernas ceremonier och studera under lakota medicinmän och -kvinnor. Idag har hon också kontakt med sitt cherokeeursprung. Hon är ”Grandmother” för en grupp cherokeeindianer i Texas. Indianerna, precis som de flesta ursprungsbefolkningar, har en mycket annorlunda syn på äldre än vi i vår västerländska kultur. Att tituleras ”Grandmother” är en heder som tillfaller äldre kvinnor som har lärt av livet, som arbetar rituellt och som på ett klokt sätt använder sin visdom och kunskap för att hjälpa och stödja andra

Shirley på det heliga berget Black Hill

Vår resa inleds i Seattle med en dygnslång lakotaceremoni där resan läggs i Skaparens händer, vi går in i flödet med krafterna.

Därefter kör vi ner till Texas där den grupp cherokeeindianer Shirley tillhör finns. Hon arbetar med att hjälpa dem skapa en ”community” och de undervisar henne om cherokeeritualer.Huset är fullt med människor. Barn kommer inspringande och vill sitta en stund hos farmor, en kvinna matar sin baby, i köket som är öppet mot rummet håller några på att förbereda lunch. Den vita vargen, Tsauna, ligger just nu vid husses fötter. Människor sitter på stolar och soffor, på golvet och på kuddar. På altaret brinner den ceremoniella, heliga elden i form av ett ljus. Mitt i rummet, cirkeln, är scenen där psykodramat pågår.

Ett av barnen, en tolvårig flicka har varit med hela förmiddagen. Hon har hållit sig i närheten av Shirley.

Plötsligt sitter inte Shirley i sin stol utan är framme vid protagonisten. Jag hinner förundras över att hon som är så stor och har så svårt att röra sig plötsligt befinner sig på huk på golvet innan både vargen och flickan också är där. Protagonisten ligger på golvet och gråter sakta. Jag ser hur Shirley arbetar med protagonistens energifält, fascinerad både över Shirleys skicklighet och att jag själv kan se energin i form av färger. Leriga färgstråk som efter hand klarnar upp. Blir medveten om att både vargen och flickan är delaktiga i energiarbetet. Flickan har sina händer på protagonistens skuldra och lite lägre ner har vargen lagt sin ena tass. Hör Shirley förklara för flickan hur hon ska göra för att inte själv fångas i energin utan skicka iväg den. Rummet är knäpptyst, det känns som om vi andas samma andning för en stund. Efter hand minskas intensiteten och med varlig hand för Shirley protagonisten tillbaka till rummet. Anetah, vars hela cherokeenamn betyder ”Hon som dansar elden ung”, lägger torkad ceder i ett snäckskal, tänder och går runt med cederrökelsen och renar energin i rummet. Vi återgår till ”vanligt” psykodrama. Under denna senare del lämnar någon gruppen för hon ska iväg och jobba, lunchförberedelserna återupptas och ytterligare gruppdeltagare anländer.

Efter att själva psykodramat är slut gör vi en ceremoni för att rituellt bekräfta och manifestera det protagonisten och gruppen arbetat med. Den hålls utomhus i den rituella cirkel denna grupp cherokeeindianer använder.

Det blir en kort diskussion om vi ska äta lunch före eller efter ceremonin. Det är redan ganska sent på eftermiddagen men de allra flesta vill ändå genomföra ceremonin i anslutning till dramat. Några av mammorna ger barnen lite smörgås medan ceremonin förbereds. Innan vi går in i cirkeln laddas den av Jay, som är gruppens rituella ledare, och Anetah. Han använder tobak och hon majsmjöl, engelskan blandas med cherokee när de vänder sig till de olika krafterna. Känner att jag vill hålla öster-energin i cirkeln och försöker lokalisera mig. Hittar det gula bönetyget och ser hur de andra gör när de går in i cirkeln. Härmar den som går framför mig och lyckas ta mig in utan att göra något större fel. Framme vid den gula bönetyget känner jag att det inte stämmer. Försöker lokalisera mig med hjälp av solen och inser att jag inte alls befinner mig i öster. Först nu går det upp för mig att alla indianstammar inte förbinder färger och väderstreck på samma sätt, utan det varierar, precis som inom olika esoteriska traditioner i Europa. Hittar öster och rör mig dit. Shirley har koll på mig och nickar gillande när hon ser att jag rör mig medsols runt cirkeln istället för tvärs över.

När alla är inne i cirkeln kallas krafterna in, elden tänds ceremoniellt och Shirley och Jay fyller sina pipor. Jay tänder sin pipa med en pinne från elden och och offrar pipan till de sex riktningarn (de fyra väderstrecken samt ovan och nedan) innan den sänds runt cirkeln. Utifrån psykodramats tema och det jag vet om rituellt arbete förstår jag att det är en renings- och grundningsceremoni. Jag känner hur jag hittar mitt centrum och går in i ceremonin. Eftersom det mesta är på engelska och syftet är klart för mig känner jag mig helt delaktig. Ceremonin genomförs med mycket fjädrar och sånger och vatten. Den känns både kraftfull och vacker. Själva ceremonin avslutas med att vi röker Shirleys pipa och tackar krafterna.

Så fortsätter helgen med intensivt arbete och ceremonier. För att vara psykodrama är miljön och gruppen mycket ostrukturerad. Människor kommer och går mitt under draman. Ibland blir livet självt och händelser i rummet - som när vargen till slut tröttnar på det svansdragande barnet och markerar detta - gruppens fokus, men när det är avklarat är det lätt att komma tillbaka in i dramat igen. Jag är imponerad av Shirleys bredd och förmåga att hålla ihop det, men allra mest fascinerad är jag över gruppens mod att arbeta på dessa nivåer tillsammans med nära vänner och släktingar som de också lever sitt vardagliga liv med.

Shamanism och psykodrama

Indianernas sätt att leva och relatera till naturen och kosmos kallas populärt för shamanism. Ordet kommer från tungusiskan och betyder “den som vet”.

Shamanism är uråldrig och går tillbaka ända till den paleolitiska tiden. Uttryckssätten har växlat men grunden, Moder Jord som levande gudomlig kraft, är gemensam för alla shamanska kulturer.

För religionsvetarna, med professor Hultkrantz i spetsen, definieras shamanism idag som ett cirkumpolärt fenomen, där shamanen helar med hjälp av trumresor. Socialantropologerna har en betydligt vidare definition och ser shamanism som världsomspännande och mer som en livshållning än som en religion.

Ur mitt betraktelsesätt är det ett andligt förhållningssätt till naturen och universum, och inte en religion, i den bemärkelse traditionell kristendom är en religion.

I den kristna världsbild som styr vår västerländska civilisationen är människans lott att “...uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet, fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.”(1 Mos 1:29). Ur shamanskt perspektiv är människan en del av naturen och allt är en helhet. Symbolen för detta är väven. Hos många indianer är det “Grandmother Spider” som är väverska, här i Norden är det nornorna (ödesgudinnor) som väver den kosmiska väven. Detta synsätt verkar ligga nära Morenos. ”...every part of the universe partakes of the essence of God and that all these places and instants are parts of an indivisible unity” skriver han i The Words of the Father. Dessutom menar Moreno att alla våra handlingar har återverkningar i hela kosmos och att vi genom detta är delaktiga i alla skeenden.

En annan grundläggande shamansk symbol är den fyrdelade cirkeln. Cirkeln symboliserar kosmos och korset som delar den symboliserar de fyra riktningarna, väderstrecken. Det är denna symbol man använder i det rituella arbetet. Likheten med psykodrama är tydlig, man bygger ett symboliskt kosmos med hjälp av cirkeln. I den rituella cirkeln markeras dessutom de fyra riktningarna, ibland med ljus, ibland med stenar, olikfärgade tyger eller symboler för olika djur. Ibland sker markeringen bara genom att de personer som står i respektive riktning kallar in den kraften.

I psykodrama arbetar vi i surplus reality. Där ger vi bl a röst åt tankar och känslor från sk döda ting som rum, vägar, träd och stenar. I den psykodramatiska surplus reality verkar de flesta psykodramatiker uppleva det som händer på scenen som någon sorts symboltänkande - i verkligheten kan inte trädet tala, men här på scenen, genom att gå in i surplus reality, gör vi det möjligt eftersom det hjälper oss. Morenos syn på världen ligger dock närmare den shamanska. För honom är det inte bara människor och djur som är levande och upplever världen, utan allt som existerar har sin egen subjektiva erfarenhet. I The Words of the Father skriver han ”Every quasi-individual organisation, from the crystal to the plant, from the animal to man, from man to superman, has a special subjective experience of the world.” Hos ursprungsbefolkningar är det en självklarhet likaväl som det är självklart att röken från elden eller stigens stenar ibland väljer att förmedla sin upplevelse till omgivningen.

Den rituella cirkeln är ett alternativt kosmos, ett eget kosmos utanför det ordinära kosmos i vilket man går in i en expanderad verklighet. Här kan man omvandla och omvandlas. Ritualen är grunden i det helande arbetet. Helande ritualer används för att sätta igång omvandlingsprocesser och helandet i sig är viktigare än ritualens utformning. Shamanen samman– fogar de rituella komponenterna utifrån den aktuella situationen. Många shamanska ritualer skiljer sig naturligtvis avsevärt från psykodrama medan det ”shamanskt psykodramat” ofta är ganska likt. Skillnaden är framförallt tillgången till den expanderade verkligheten som en realitet, samt att jag får ytterligare verktyg. I beskrivningen ovan lämnar Shirley själva psykodrama-aktionen för en stund och går in i rent energiarbete. Precis som den skicklige psykodramatikern låter sig shamanen inte låsas av färdiga föreställningar och koncept utan är i flödet med krafterna.

Psykodrama är en aktionsmetod där den egna upplevelsen ligger till grund för fördjupning och förändring. De rituella komponenterna, som är baserade på arkeypiska shamanska föreställningar, ingår som en naturlig del i dramat. Också psykodrama används för att sätta igång en omvandlingsprocess och det vi erfar under en psykodramasession lever i oss och processen fortsätter i möten i det ”vanliga” livet.

För mig är shamanism, precis som psykodrama, erfarenhetsbaserat och ritualens form inspirerar mig till skapande handling. I Psychodrama vol 1 skriver Moreno:

”For a true precedent we must look into civilizations of the prehistoric period. In primitive dramatic rites the aboriginal performer was not an actor, but a priest. He was like a psychiatrist engaged in saving the tribe, persuading the sun to shine or the rain to fall. In order to draw from natural forces an appropriate response, methods of pretending, persuasion and provocation akin to primitive psychodrama may have been widely used.” Det känns som om jag tagit ytterligare ett steg mot ursprunget.

Referenser:

Anonymus (Moreno J L) The Words of the Father 1920

Bear Heart/Larkin Molly The Wind is my mother Berkley 1998

Black Elk/Neihardt John G ”Wiwanyag Wachipi: The Sun Dance” in This Sacred Earth. Religion, Nature, Environment edited by Roger S Gottlieb, Routledge 1996

Black Elk/Neihardt J. G Black Elk Speaks, University of Nebraska Press 1989.

Lindén Elisabet Helande cirkel. Textsamling kring shamanism, Athanor förlag 1999

Lindén Elisabet From Cosmos to Catharsis. Psychodrama and Archaic Religion, Psykodramauppsats 1997

Lindén Elisabet Leken - inspirationens källa Artikel i Gimle, Tidskrift för shamanism, myt och magi 1996

Lindquist Galina Shamanistic Performances on the Urban Scene. Neo-shamanism in contemporary Sweden, Almqvist och Wiksell 1997

Mehl-Madrona Lewis Coyote Medicine, Scribner 1997

Moreno J L Psychodrama vol 1, Beacon House 1985

Mosher J Raven The Healing Circle. Myth, Ritual and Therapy 1995

Ray Benjamin C African Religions. Symbol, Ritual, and Community Prentice-Hall 1976

Svetthyddan, som symboliserar Moder Jords livmoder, förbereds. När ramen är täckt med filtar kryper deltagarna in i det totala mörkret. ”Eldmannen” för in glödande stenar, på vilka vatten hälls.