Shaman
Shamansk bild med härlig natur och en sjö

Gudinnan och Guden - ursprung och utveckling

Vår tidiga historia har varit dold i dunkel. Under vetenskaplig täckmantel har vi de senaste århundradena fått de mest fantastiska sagor till livs. Sagor som passar in i samhället som det ser ut idag. De senaste årtiondenas forskning ger en helt annan bild. Naturligtvis återger den forskningen inte hela sanningen, men metoder för åldersbestämning har utvecklats avsevärt och kraven på vetenskaplig objektivitet och faktaunderbyggnad är definitivt högre idag än för 100 år sedan. Den bild jag här presenterar är en viktig del i det pussel som kallas mänsklighetens utveckling. Att jag presenterar den ganska utförligt är för att den än så länge är okänd, medan myten om den starke vildmannen lever kvar som historisk sanning.

Därefter följer ett avsnitt om Gudinnans och Gudens symbolik och kraft. I detta avsnitt ligger tonvikten på Gudinnan. I vår kultur har gudinnearketypen förträngts och fungerar idag nästan uteslutande på omedveten nivå och, som det heter, initierade bedömare anser att det är livsviktigt för jordens överlevnad att hon åter får verka i vårt medvetna.

Historik1

Gudinnan är den första kända gestalten i människans panteon. Hon är både Moder Jord och en kosmisk Himmelsgudinna. Gudinnan har och har haft många olika namn och tagit gestalt för människor på olika sätt i olika tidsåldrar och kulturer världen över. Därmed kan gudinnetron ses som polyteistisk (tron på många gudomliga krafter) men i grunden är den monoteistisk (tron på en gudomlig kraft) eftersom det är olika aspekter av en Gudinna som genom tiderna haft ett numinöst och trancendentalt innehåll. Hon är en allomfattande gudom som väver samman allt som existerar i kosmos. Hon är både jord och himmel, både liv och död och genom henne skapas allt. Genom studier av fynd vid utgrävningar och grottmålningar i Centraleuropa anser forskarna idag att vi under den paleolitiska tiden levde i gynocentriskt (kvinnocentrerat) organiserade grupper som byggde på en fredlig samexistens. Eftersom det är tydligt att det är kvinnovarelser av olika arter som ger liv föll det sig antagligen naturligt att ge det gudomliga kvinnlig gestalt. Menstruationen är genuint kvinnlig och förbunden med födandet och livet. Därför kom blod och därmed den röda färgen att förknippas med livscykeln. Många gravar från denna tid har också rödockra som en viktig ingrediens och vanligt är att de döda har begravts i fosterställning. Utifrån detta kan vi anta att det under den paleolitiska tiden fanns en föreställning om en ny form av liv efter döden.

Under den neolitiska tiden utvecklades det som ses som källan till vår civilisation nämligen jordbruket. Idag vet vi att processen från att leva som samlar- och jägarfolk inte enbart skedde i Sumerien, som tidigare ansetts som civilisationens vagga, utan att denna process pågick samtidigt på många olika ställen bl a i Europa (alla kulturer genomgick den inte, än idag lever samlar- och jägarkulturer på olika håll på jorden). Här var det en fredlig period i vår historia. Vi levde fortfarande i matrilinjärt/matrifokalt organiserade samhällen och Gudinnan var källa till liv, kraft och öde. Under denna tid fick Gudinnan en gemål och älskare. Hon var inte längre livets enda ursprung utan för att alstra liv krävdes också en manlig komponent. Symbolen för denna livsalstrande process är hieros gamos, det heliga bröllopet mellan Gudinnan och hennes gemål. Så småningom övergick gemålen från att vara sonen/älskaren till att bli en Gud av egen kraft. Ändå fortsatte vi att leva fredligt och samhället var byggt på samordning istället för rangordning. Dessa två perioder omfattar, vad vi vet idag, de ca 30 000 första åren av mänsklighetens historia.

Den stora förändringen kom för ca 7 000 år sedan (i Sverige för ca 5000 år sedan) i och med det vi kallar den indoeuropeiska invasionen. Precis som jordbruket utvecklades samtidigt på olika ställen på jorden blev många av de jordbrukande samhällena i Europa och Mellanöstern erövrade av invandrande boskapsskötande folk. I Palestina var det hebréerna, i Centraleuropa var det kurgierna. De införde vapenmakt, hierarkier och krigiska manliga gudar. Hur den patriarkala kulturen genom förtryckt och vapenmakt förändrade de fredliga jordbrukarkulturerna i Mellanöstern är beskrivit i Bibeln2 som även om Gamla Testamentet inte är en historiebok i egentlig mening, troligtvis speglar den tidens och kulturens Guds- och människosyn. Hur förändringen kom till stånd här i Europa finns inte nedskrivet på samma sätt. En för oss här i Norden gammal och väl bevarad nedteckning är den poetiska Eddan. Edda betyder ungefär gammelmormor och var en gång också en beteckning på Den Stora Modern3 . Den poetiska Eddan skrevs ner på 1200-talet men dikterna i den anses vara tillkomna på 800 - 1000-talet i framförallt västra Norge och på Island. I Eddan berättas det om en stor strid mellan vanerna och asarna. Vanerna är en i Norden gammal ätt av gudinnor och gudar, förbunden med Moder Jord och fruktbarhet. Njord med sina barn Freja och Frej är idag de mest kända av vanerna. När Tacitus4 skrev om germanerna kallade han Moder Jord för Nerthus vilket är samma ord som Njord5 , men i Eddan har Njord blivit en Gud istället för en Gudinna, en inte helt ovanlig omvandling när det manliga inflytandet ökade i olika kulturer.

Sången om Vaftrudner6 beskriver Njord enligt följande:

”I Vanaheim han skapats av visa vaner och gavs som gisslan åt gudar: I åldrarnas ände ska han åter komma hem till de visa vaner.”

Tacitus menade att Nerthus var gemanernas överlägset viktigaste gudom. Hon är förbunden med allt som växer och frodas, med allt som skördas och dör.

Asarna är invandrade gudomar som följd av det indoeuropeiska inflytandet7. De är krigiska och hierarkiska i jämförelse med vanerna. I striden som står mellan asarna och vanerna kan ingen av ätterna vinna så till slut genomför man ett utbyte - några vaner, däribland Njord som ”gavs som gisslan åt gudar”, går över till asarna och några asar till vanerna. Kanhända är detta en symbolisk bild över hur det gick till när asarna blev en del av vår kultur som i och med detta paradigmskifte blev androcentriskt (manscentrerat) och hierarkiskt. Men än levde Gudinnan med sin fruktbarhetskraft och vid jul när det nya solåret inleds hälsade man fortfarande ”til árs ok til fridar” (till äring/god årsväxt och till fred/frid). Det var inte förrän på 1100-talet, i och med kristendomens maktövertagande som Gudinnan med sin livgivande förmåga fullständigt förtrycktes. Idag börjar Gudinnan åter bli synlig. Det är framförallt författare, jungianska analytiker, ekosofer och ekofeminister som lyfter fram henne samt på olika sätt synliggör hennes kraft och visar hur avsaknaden av den kvinnliga kraften i den västerländska kulturen format vårt allt mer exploaterande makt- och våldssamhälle.

Symboliskt

I vår västerländska kultur är det ljusa det goda, manliga och Gud. I vår västerländska kultur är det mörka det onda, kvinnliga och Djävulen. I Gudinnans symbolvärld är inte det ljusa gott och det mörka ont, utan ljus och mörker är komplementära krafter precis som dag och natt som tillsammans skapar ett dygn. I sin bok The Spiral Dance: A Rebirth of the Ancient Religion of the Great Goddess skriver Starhawk8: ”Gudinnans symbolik är inte en parallell till symboliken av Gud Fader. Gudinnan härskar inte över världen; Hon är världen. Manifesterad i var och en av oss, kan vi känna henne i vårt inre.” (min översättning) Gudinnan är både den uppbyggande, skapande, födande principen och den nedbrytande, dödande. Hon är skaperskan som ger allt liv, och som allts skaperska föder hon också döden - döden som är både slutet och början på det nya. Hon är allomfattande i sin kärlek. Hon står för kaoskraften, den khtoniska, underjordiska kraft som med sitt nedbrytande kaos skapar förvirring och oordning. I den aspekten är hon skrämmande eftersom vi människor söker ordning, kontroll och konturer. Detta står idag hennes gemål Guden för. Han står för klarhet, för det som är rätlinjigt och strukturerat. Symbolen för det kvinnliga, för Gudinnan, är cirkeln som också är en symbol för kosmos medan symbolen för det manliga, för Guden, är linjen som också är världspelaren. Linjen är rak, den har en riktning. Den är i princip obegränsad i längd, men linjens perspektiv är smalt. I detta finns naturligtvis både för- och nackdelar. Ett smalt perspektiv utelämnar många, kanske viktiga, faktorer vilket gör att det saknas överblick och känsla för nyanser. Samtidigt är det med hjälp av linjens smala fokus vi kan förenkla, strukturera och göra begripligt. Om vi i alla sammanhang tillämpade gudinnans, cirkelns form - helheten får vi svårt att hitta riktning. Att samtidigt omfatta både mörker och ljus, dåtid, framtid och nutid, vänster och höger för oss in i ett virrvarr , in i gudinnans kaos. Om vi däremot har en grundläggande helhetssyn och utifrån denna erövrar en linje i taget och binder samman varje linje med redan erövrade linjer skapas en väv av helhet. Så är också väven i många kulturer en symbol av kosmos och det är Gudinnan i någon av sina aspekter som spinner livets tråd och väver ödesväven, vår livsväv. Hos många indianer gestaltas denna aspekt av Gudinnan som ”grandmother spider”. Här i Norden är det nornorna, Urd, Verdandi och Skuld som spinner och väver. En gång i tiden var de tre-faldiga nornorna en enda - Urd himmelsgudinnan, som med sin slända, polstjärnan, vände himlavalvet från natt till dag och skapade tiden.9 Hon vävde samman forntid och framtid, i hennes väv vävdes allt samman och blev helt. Hel är också namnet på underjordens Gudinna här i norden. Etymologiskt har hel och helig samma ursprung och att underjordens Gudinna heter Hel visar mycket om våra försläkters syn på tillvaron. Cirkeln är hel. Den har ingen början och inget slut. I Gudinnans värld finns heller ingen början och inget slut. ”Människans liv är en cirkel från barndom till barndom” säger den indiandske medicinmannen BlackElk10. Varje höst faller naturen till sömns och varje vår vaknar den nyfödd upp igen. Precis som människan, som är en del av och jämställd med allt annat skapat, dör och återföds i en evig cykel. Gudens ljus och linje, struktur och klarhet är symboliskt förbunden med kunskap medan gudinnans mörker och helhet, det okända och potentiella förknippas med kärlek och skönhet. I den nordiska mytologin ger Odin offer, dels offrar han sitt ena öga i Mimers11 källa, dels hänger han sig i Yggdrasil, världspelaren i den nordiska mytologin. Genom sina offer får han kunskap. Det ligger i Gudens symbolik att kräva offer medan Gudinnan säger: ”Inte heller begär jag något offer, ty se - jag är allt levandes moder och jag öser ut min kärlek över världen.”(min översättning) Gudinnan begär inget offer men för den som vill närma sig kraften och lära känna hennes innersta och kunna använda henne/sin kraft i att forma livet krävs det ett stort offer. För att komma dit krävs det att man går in i sitt eget mörker, ser och erkänner det man inte vill veta av hos sig själv och att man släpper en del av jaget till förmån för alltet. En symbol för detta arbete är labyrinten. I en klassik labyrint finns inga irrgångar utan när man följer labyrintens form rör man sig från höger till vänster, inåt - utåt och inåt igen tills man når labyrintens centrum. På många håll i världen är labyrinter förbundna med grottor, Gudinnans symboliska livmoder, och har används bl a vid initiationsceremonier.12 I Sverige som är ett av världens labyrinttätaste länder ligger labyrinterna mer öppet. De användes bara på våren och labyrintexperten Johan Kraft anser det trolig att de användes ceremoniellt för att hämta fruktbarhetens Gudinna från underjorden. Symboliskt beskriver detta också människans skapande process. Allt vi skapar, skapar vi i det omedvetna, och låter det sedan födas i det medvetna. Vilket symboliskt kan ses som Gudinnan och Guden i samverkan. Eller som månen och solen eller som...

Litteratur

Eddan

Eisler, Riane The Chalice & the Blade. Our History, Our Future

von Franz, Marie-Louise Shadow and Evil in Fairy Tales

Mogensen, Lone Himlasagor och stjärnmyter

Mosher, John Raven The Healing Circle. Myth, Ritual and Therapy

Onsell, Birgitta Jordens Moder i Norden

Sjöö Monica/Mor Barbara The Great Cosmic Mother

Walker, Barbara G The Womans Encyclopedia of Myths and Secrets

 

Referenser

1 Materialet i denna översikt, fram till att jag beskriver utvecklingen i Norden är baserad på Eisler.
2 Kommer från Byblos, Den Stora Moderns stad och det äldsta kontinuerligt använda templet i världen. Gudinnan, kallad Astarte, Baalat, Hathor etc var lärdomens beskyddarinna och hennes prästinnor samlade ett bibliotek av papyrusrullar. Därför kallade grekerna alla papyrusrullar för byblos, vilket senare kom att betyda helig bok. Walker s 96
3 Walker s 269
4 Tacitus, romersk fältherre och upptäcktsresande som skrev Germanica ca 98 e v t, en bok om germanernas sätt att leva och tro.
5 Onsell s 23
6 Poetiska Eddan, Collinders översättning
7 Onsell s 58
8 Starhawk är en av de mest kända företrädarna för gudinnetro i USA, engagerad i den feministiska häxrörelsen.
9 Mogensen s 162
10 Black Elk i Mosher s 0 (min översättning)
11 Mimer betyder moder och Mimers källa är ett annat namn på Urds brunn. Senare fick Odins mobror, som med hjälp av vätska från Mimers källa återförde Odin till livet, det namnet. Walker s 1029
12 Sjöö/Mor s 73 - 74