Shaman.se
Shamansk bild med härlig natur och en sjö

Adam och Eva, Lilith och Gud - Så här gick det till

"Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem." (1 Moseboken 9:6)

Lilith skapades tillsammans med Adam

Enligt judisk legend var det Lilith som skapades tillsammans med Adam. Sen lämnade Lilith Adam eftersom han ville behärska henne. Därför skapade Gud Eva ur Adams revben, så att Adam skulle ha sällskap i paradiset.
Egentligen är Lilith en sumerisk gudinna men i religionsskiftet gick det för henne som för så mycket annat som var förbundet med gudinnan. I skiftet från gudinnekult till gudskult blev hon ett ondskans redskap och i Bibeln beskrivs hon som en demon.
Liliths gudinneattribut är ugglan, visheten som ser i mörkret. Som alla gudinnor har hon dessutom ormen, som står för helhet och vishet, som följeslagare. Vid gudskultens inträde gick ormen samma öde tillmötes som Lilith. Istället för en positiv kraft blev den Satan och guds fiende.

Adam och Eva

Jag är på hemväg genom skogen, försjunken i egna tankar.

Så står hon bara där.
- Eva, hur kom du hit?
- Så, du känner igen mig, ler hon.

Jag bara nickar, undrandes vad det betyder att revbensvåpet Eva kommer i min väg. Jag hade mycket hellre velat möta Lilith - henne känner jag frändskap med. Hon vägrade att underordna sig Adam. Hon insisterade på jämbördighet. När Adam försökte tvinga henne till underkastelse lämnade hon honom och gav sig ut i vildmarken. Den styrkan respekterar jag. Men Eva... en mes som lät Adam sätta sig på henne...

- Jag vet vad du tycker, säger Eva och ler mot mig. Du behöver inte bli generad för vad du tänkte just nu. Det visste jag redan. Men har du någonsin funderat på varför jag stannade?

Jag skakar på huvudet och försöker skjuta undan tanken - att det gjorde du för att du var feg - eftersom jag har en obehaglig känsla av att hon ser rakt igenom mig.

Naturligtvis ser hon vad jag tänker. Hon nickar och säger:

- Ja, så tänker många om mig i din värld idag. Att jag var feg och svag och lät mig domineras. Eller så tänker man att jag var naiv och lättmanipulerad som lät ormen locka mig. Under lång, lång tid har jag setts som ondskans verktyg - hade det inte varit för mig och min kvinnliga svaghet - och nyfikenhet - hade människorna fortfarande levt i paradisets lustgård. Jag vet vad som sägs om mig.

Jag nickar och tänker att det kan inte ha varit lätt att vara Eva. Samtidigt känner jag att nu när jag träffar henne måste jag passa på och fråga henne varför hon stannade hos Adam och lät sig behandlas som hon gjorde.

- Jag var tvungen, svarar hon.

Nu blir jag riktigt upprörd.

- Vaddå tvungen. Ingen är väl tvungen att stanna hos en sån skitstövel. Du var bara rädd! Varför var du så feg? Vad var du rädd för? Lilith både vågade och kunde, så kom inte och säg att det inte gick, nästan skriker jag åt henne.

Hon står kvar, lika lugn som förut.

- Det är faktiskt som jag säger. Jag var tvungen.

Jag har mest lust att skrika åt henne och tänker - tvungen och tvungen det är vad kvinnor skylt på i alla tider.

Istället tar jag ett djupt andetag och frågar:

- Hurdå tvungen? Varför?
- Har du aldrig funderat på vad som hänt om vi stannat kvar i paradisets lustgård?
- Nej, svarar jag. Jag tror inte ens på paradisets lustgård. Jag bryr mig inte om äpplen och ormar. Jag bryr mig om att du, genom din feghet, har hjälpt till att hålla kvinnor förtryckta i årtusenden.
- Hm, säger hon. Så först säger du att jag var för feg för att stå upp för mig själv gentemot Adam. Sen säger du att det är mitt fel att de kvinnor som levt efter mig inte stått upp för sig själva. Är det inte lite väl magstarkt att kräva av mig att jag ska stå upp för mig själv och ta det fulla ansvaret för vad jag gjorde men att de kvinnor som levat efter mig inte behöver ta ansvar för vad de gjort, eftersom det de gjorde bara var mitt fel?
Så har jag aldrig tänkt på det förut, men det ligger faktiskt något i vad hon säger.

- Mm, du har väl rätt, var och en måste ta ansvar för sina egna handlingar. Men du gjorde det inte lättare för oss. Varför stannade du?
Eva suckar lite, sen säger hon:
- För att jag var tvungen, har jag sagt. Du svarade aldrig på min fråga om vad som hänt om vi stannat kvar i paradiset. Det var därför jag var tvungen att stanna. För att vi inte skulle fastna i paradiset. Tror du inte jag ville dra många gånger. Att jag var avundsjuk på Lilith som var fri att göra vad hon själv ville och använda sin kraft. Som kunde räcka lång näsa åt Herren Gud medan jag gick där i paradiset med Adam och bara väntade på att förstå varför jag var tvungen att vara kvar. Det var först när ormen kom som jag förstod att det var dags. Så när ormen sa åt mig att äta av äpplet tvekade jag egentligen inte en sekund. Jag förstod att om Adam och jag fick kunskapen om gott och ont skulle allt förändras.

Därför var jag tvungen att stanna i paradiset. Adam hade aldrig tagit emot äpplet direkt från ormen, det vet jag. Han skulle aldrig vågat trotsa Herren Gud. Jag var tvungen att vara där och övertyga honom. Ge honom mod att smaka kunskapens frukt. Frukten som Herren förbjudit oss och, som när vi åt den, skulle göra oss lika honom. Då, när jag stod där med äpplet i mina händer kände jag det absurda i att Herren hade skapat mig och Adam till sin avbild, samtidigt som han förbjudit oss frukten som gjorde oss lika honom. Han ville inte ha någon som var lik honom, han ville bara ha ett par dockor som liknade honom till utseendet, som han kunde leka med och som han hade makten över.

När jag stod där svor jag, inom mig själv, på att inte använda kunskapen om gott och ont för att manipulera och styra. Det har inte varit lätt alla gånger. Nej, faktiskt har det ofta varit väldigt svårt. Men aldrig att jag längtar tillbaka till paradiset. Det odifferentierade tillståndet var kanske, på sätt och vis, behagligt. Sorglöst. Ansvarslöst. Men det fanns ingen reflektion. Ingen tanke. Ingen morgondag.

Jag har märkt att just det tillståndet har blivit eftersträvansvärt. Många människor går omkring och säger att de “bara vill vara” och “bara vill vara sig själva”. Visst förstår jag att det kan verka avundsvärt. Att inte behöva reflektera, inte spegla sina tankar och handlingar i andra människor eftersom allt bara ÄR. Att få vara sorglös och ansvarslös. Att inte fundera över morgondagen. Men det är ett liv i stiltje, utan växande.

När jag levde i paradiset tänkte jag naturligtvis inte så, eftersom jag egentligen inte tänkte. Det var först när jag ätit äpplet och lämnat paradiset som jag insåg hur det varit. Den självklara, behagliga tryggheten försvann. Jag kunde inte längre bara göra vad jag gjorde utan jag blev tvungen att bestämma hur jag skulle handla.
Så, jag stannade inte hos Adam av feghet, utan jag stannade hos Adam för att dockan människa skulle kunna bli mänsklig och reflektera över sina handlingar.

Jag bara nickar. Aldrig har jag tänkt på att det är tack vare Eva som vi utvecklat ett etiskt tänkande och blivit moraliskt ansvariga för våra handlingar. Hade inte Eva ätit av äpplet hade vi människor fortsatt att leva som alla andra däggdjur. Lite förvånad konstaterar jag för mig själv att det därmed faktiskt är Eva som är vår kulturskaperska.

Eva vänder sig, vinkar över axeln och försvinner in i skogen.
Själv står jag kvar och undrar hur världen skulle sett ut om vi, istället för fördömt henne, hade hedrat henne för att hon vågade trotsa Herren och äta av den frukt som gav oss kunskapen om gott och ont.
Text Vanarot

Tillbaka till startsidan